Jag tänker från och med nu lägga ut intressanta artiklar som berör köttindustrin och vegetarianism. Den här artiklen, skriven av frilansskribenten Anders Mathlein, hittade jag på SVD och väcker många frågor kring människans "överlägsenhet" i förhållande till andra arter. Varje år slaktas 450 miljarder djur och jämförelser har gjorts med slaveriet och Förintelsen. Vårt förhållande till djuren präglas av ambivalens, inkonsekvens och en förvirrande blandning av romantisering, kärlek, brutalitet och självbedrägeri.
I Franz Kafkas ”Förvandlingen” vaknar Gregor Samsa en morgon och finner sig vara förvandlad till en jättelik insekt. Det är skrämmande, men det vore på sin plats med ett förtydligande: han har en insekts kropp, men han tänker och försöker agera som en människa.
Det är en betydande skillnad. Vi är ensamma i våra medvetanden, vi kan aldrig se tillvaron genom en annan människas ögon, men vår isolering kan lindras genom att kommunicera och förmedla känslor och intryck. I förhållande till andra arter är vi emellertid helt utestängda. Vi kan inte föreställa oss hur det är att vara en blåval, en ko, en grävling eller en koltrast. Vi kan möjligen föreställa oss att vara en människa i en av dessa skepnader, vilket förmodligen inte säger något om hur djuret i fråga uppfattar tillvaron. Vi lever i olika världar. Hundens värld rymmer ett för oss ofattbart doftspektrum, för att inte tala om fladdermusens varseblivning genom ekopejling med ultraljud.
Så hur tänker djur? Hur ser de på oss? Har de föreställningar om saker utanför sig själva? Det vet vi mycket lite om, i stället tillmäter vi somliga arter mänskliga tankar och reaktioner, medan vi ”avhumaniserar” andra och betraktar dem som tillväxtytor för kött eller päls. Men även om vi inte vet hur djur uppfattar omvärlden är det få som numera betvivlar att de har förnimmelser som liknar våra, till exempel i fråga om att känna rädsla och smärta. Sällan hör man i dag någon hänvisa till Descartes idé om djur som ett slags automater.
Artikeln fortsätter...
Begreppet ”djur” som något fundamentalt annorlunda än ”människor” är grundat på föreställningen att endast människan har en odödlig själ och därmed intar en särställning. Det är en kristen idé med rötterna i judisk och antik grekisk tradition. Men även om man inte tror på själens odödlighet tycks det förefalla naturligt att klumpa ihop allt mellan hasselmöss och gorillor i en grupp och placera oss själva i en annan med hänvisning till vår högre grad av självmedvetande och påhittighet. Vi är alla produkter av evolutionen, men för att vi kan tar vi oss rätten att exploatera andra arter.
En förutsättning för föreställningen av den här uppdelningen som också moraliskt relevant är att djuren inte kan kommunicera med oss annat än genom läten och rörelser. Om de kunde tala vore det svårt att tänka sig en djurhållning som dagens. Arbetsmiljön i slakterierna skulle bli betydligt mer påfrestande än den redan är om grisar, lamm och nötkreatur ropade på hjälp och bad för sina liv.
Tanken på ett sådant ”förmänskligande” går egentligen i linje med hur vi lärs att betrakta djur. Livet igenom står vi på olika sätt i förhållande till dem, och relationerna präglas av ambivalens och inkonsekvens, en förvirrande blandning av romantisering, kärlek, brutalitet och självbedrägeri. Vi utnyttjar djuren på otaliga sätt för våra egna syften.
Redan som spädbarn får vi kramdjur, och de flesta leksaker, barnfilmer och sagor kretsar kring förmänskligade djur. Det är genom berättelser om djur som vi lär grundläggande saker om att vara människa. Omvänt lär vi också att nedvärdera andra människor genom att likna dem vid råttor, svin eller ohyra. Tidigt tränas vi i att äta kött, fisk och ägg, men informeras inte om kopplingen mellan råvara och mat. Vi visar medkänsla med strandade valar och sjuka och medialt tacksamma isbjörnsungar. Vi skaffar sällskapsdjur, vi går på cirkus och zoo, vi tar mediciner utprovade på försöksdjur, vi jagar, vi köper päls och konsumerar kött från industriellt uppfödda djur. Varje år slaktas svårfattliga 450 miljarder djur. Bara i Sverige dödas årligen 4 miljoner grisar, 600000 storboskap och 30 miljoner broiler.
Uppfödningen, slakten och ätandet av djur är den mest inflammerade frågan vad gäller vårt förhållande till andra arter. Mycket förefaller ha hänt de senaste årtiondena. Medvetenheten om villkoren i köttindustrin har rest krav på mer hänsynsfull djurhållning. Det är inte längre kufiskt att vara vegetarian. Samhället har till synes tagit ett moraliskt språng beträffande hänsyn till andra kännande varelser, men märkligt nog ökar ändå köttkonsumtionen. Och efter en period då pälsindustrin ifrågasattes och toppmodeller tog avstånd från hanteringen, är pälsen tillbaka på catwalken utan att förhållandena för djuren har förändrats.
Den jämförelsevis långtgående svenska djurskyddslagen från 1988 har i praktiken inte medfört några radikala förändringar. Exempelvis kastreras fortfarande dagligen 4000 smågrisar utan bedövning, ett ingrepp som det inte finns skäl att tro är mindre smärtsamt än om det utfördes på småpojkar. Lagens krav på att djur i fångenskap ska ha möjlighet att bete sig ”naturligt” är oförenligt med storskalig kött- och pälsproduktion. Epitetet ”djurvän” står för det mesta i själva verket för ”sällskapsdjurvän”. I romanen ”Lördag” pekar Ian McEwan på den här kluvenheten då huvudpersonen känner motvilja mot att själv koka hummer levande, men gärna äter den på restaurang. ”Knepet, nyckeln till människans framgång och dominans”, skriver McEwan, ”är som alltid att vara selektiv när man visar förbarmande.”
Det är som om kunskapen om djurhanteringen hör till skikt av vårt medvetande som skyddas mot moraliska betänkligheter bakom en sköld av tradition, religion, vana, propaganda – och framför allt smak, bekvämlighet och krav på lågt pris.
Vårt förhållande till djur rymmer med andra ord en del frågetecken, vilket inte minst understryks av att det på kort tid utkommit flera uppmärksammade böcker i ämnet. Jonathan Safran Foers ”Äta djur” (recenserad 18/4 2011) är en grundlig och väldokumenterad beskrivning av en köttindustri som i effektivitetens och det låga prisets namn framstår som monstruös. Hans undersökning gäller huvudsakligen amerikanska djurfabriker, men förhållandena är inte bättre i Europa. Exempelvis avslöjade i mitten av maj en rapport från EU-kommissionen att upp till 75 procent av unionens nötboskap slaktas utan bedövning. Fastspända djur får i fullt vaket tillstånd strupen avskuren för att därefter förblöda, en process som kan ta upp till elva minuter. ”Om vi blir erbjudna att se en film om hur våra köttprodukter kommer till”, skriver Foer, ”så vet vi att det är en skräckfilm.”
Egendomligt nog refererar han inte någonstans till filosofen Peter Singer, djurrättsrörelsens ideologiska frontfigur, som drivit tanken att djurs och människors intressen moraliskt sett väger lika. Det är en idé som utilitaristen Jeremy Bentham formulerade som att den viktiga frågan inte är om djuren kan reflektera eller tala, utan om de kan lida.
I ”Jordens herrar” (recenserad 1/3 2011) belyser Pelle Strindlund sakligt och drabbande parallellerna mellan djurexploateringen och slaveriet. Djurförtrycket menar han har varit en ideologisk modell för förtryck av människor, och han visar på klara likheter mellan hur man har avfärdat eller förlöjligat slaverimotståndare och djurrättsföreträdare.
Kritik av djurrättsförespråkare präglas ofta av löje eller aggressivitet, också framförd av människor som i andra sammanhang värnar förnuft och moral. Kanske beror ämnets sprängkraft på att det är svårt att finna hållbara argument till försvar för den rådande ordningen. Det är frustrerande att bara ha smaken att hänvisa till
I stället för att diskutera etikfrågan hävdas inte sällan att engagemang för djur döljer likgiltighet för människor, men det förblir oklart varför ökad hänsyn till en grupp med nödvändighet skulle betyda minskad empati gentemot en annan. Att Hitler påstås ha varit vegetarian är ett ofta använt guilt by association-argument.
Nobelpristagarna J M Coetzee och Isaac Bashevis Singer drog bägge paralleller mellan köttindustrin och Förintelsen för att peka på likheterna vad gäller likgiltigheten inför det systematiska dödandet av miljoner kännande varelser. ”Inför djuren är vi alla nazister”, skrev Singer, ”för dem är det ett evigt Treblinka.” Formuleringen lånades av författaren Charles Patterson till boken ”Eternal Treblinka. Our Treatment of Animals and the Holocaust” (2002) i vilken han hävdar att de effektiva amerikanska slakterierna var förebilder för nazisternas massutrotning av människor.
Den brittiska författaren Jenny Diski närmar sig ämnet från ett annat håll. För henne var det den outgrundliga blicken hos husets katt som fick henne att börja reflektera över vårt förhållande till djur i What I don’t know about animals (Virago, 312 s. ”Allt jag inte vet om djur” utkommer i april 2012 på Alfabeta).
Vad tänker djuret, hur uppfattar det människorna och deras handlingar? ”Har tänkande i den mening vi använder ordet någon likhet med vad de gör”, skriver Diski, ”vore det möjligt att ha ’medvetande’ men ändå inte ’tänka’ på något sätt som vi kan förstå?”.
För att undersöka och diskutera vårt förhållande till djur låter hon sig konfronteras också med andra djur än sin katt. Hon lär sig rida, botar sin spindelfobi, besöker en fårfarm och reser på safari. Boken har beskrivits som ”en socio-filosofisk undersökning”, och Diski visar en fördomsfri och prövande attityd även inför sina egna reaktioner. Ibland blir det dock aningen trögt och pratigt, och liksom de flesta har Diski problem med att skapa intresse för anekdoter om det egna sällskapsdjuret.
Jenny Diski efterlyser en större respekt för djurens ”annorlundaskap” (otherness), men konstaterar uppgivet att det inte finns någon väg ut ur vår antropocentrism – vi är ohjälpligt fångna i våra egna medvetanden. Hon störs av den ”gullighet” hon ser i djur, ”förmänskligandet” av andra arters ungar, som ju inte har med dem att göra, utan endast finns i betraktarens öga. Den illusionen är grunden för att vi behandlar somliga arter som råvaror medan vi visar andra den största omsorg. Djurens klassamhälle formas inom de känslomässigt, kulturellt och godtyckligt präglade gränser vi drar.
Diski är intresserad och påläst, hon har självdistans och hyser medkänsla, hon beskriver lidandet i köttindustrin som ett närmast ofattbart brott, och hon är medveten om de enorma konsekvenser för miljön och livsmedelstillgången som köttproduktionen medför. Men hon kapitulerar inför sina insikter och vilka moraliska konsekvenser hon innerst anser att hon bör dra. Hon kallar sig själv hycklare och fortsätter att äta kött av det enda skälet att hon tycker det är gott. Hon vägrar att själv besöka ett slakteri av rädsla för den vämjelse hon sannolikt kommer att känna.
Kanske är det här som vårt komplicerade förhållande till djuren blir som tydligast. Exploateringen skapar vad Strindlund betecknar som ”kognitiv dissonans”, det vill säga ”när en person samtidigt omfattar sinsemellan oförenliga attityder, eller när det råder en konflikt mellan vederbörandes attityder och handlingar”. Det kräver en betydande avskärmning av medvetandet. Ur de nämnda böckerna utkristalliseras besvärande frågor. Vilket annat skäl än smak skulle rättfärdiga vad som sker i köttfabrikerna? Och i vilket annat sammanhang skulle vi med ett så bräckligt motiv fortsätta att delta i något som vi vet skapar svårt lidande och omfattande miljöproblem?
Först på safari i Kenya slipper Jenny Diski djurets outgrundliga blick. Savannens invånare är så vana vid turistjeeparna att de upphört att lägga märke till dem.
”Att bli ignorerad av djur i deras eget territorium”, skriver Diski, ”är en obeskrivlig ära.”
Anders Mathlein Frilansskribent och författare.
Hur mycket är det egentligen som är vegetariskt på vårt svenska julbord?
